Jämlikhet i lagstiftningen 

Jämlikhet är en grundläggande rättighet om vilken föreskrivs i grundlagen. Likabehandling tryggas också av många andra grundläggande och mänskliga rättigheter. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller funktionsnedsättning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.    

Bestämmelser om likabehandling och förbud mot diskriminering finns i de lagar som särskilt gäller dessa frågor samt exempelvis i den lagstiftning som gäller arbetslivet. Diskriminering kan också vara ett brott om vilket bestäms i strafflagen.  

Till justitieministeriets uppgifter hör beredning av diskrimineringslagstiftningen och främjande av likabehandling. 

Även många internationella människorättskonventioner förbjuder diskriminering och ålägger att vidta åtgärder för att trygga likabehandling. Sådana är till exempel 

• Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna 
• Den europeiska sociala stadgan 
• FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning 
• FN:s konvention mot rasdiskriminering 
• FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. 

Diskrimineringslagen

Diskrimineringslagen är en viktig lag som säkerställer likabehandling. Lagens syfte är att främja likabehandling, förebygga diskriminering och effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering.

Diskrimineringslagen ska tillämpas på all offentlig och privat verksamhet. Undantag på vilka lagen inte ska tillämpas är verksamhet som hör till privatlivet eller familjelivet och religionsutövning. Diskrimineringslagen tillämpas inte heller när det är fråga om diskriminering på grund av kön eller jämställhet mellan könen. I dessa frågor tillämpas lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män.  

Vad är diskriminering? 

Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. 

Mer information om diskrimineringsgrunder (länk) 

Förbjuden diskriminering kan vara direkt eller indirekt diskriminering. Till förbjuden diskriminering hör också trakasserier, vägran att göra rimliga anpassningar samt att någon ger någon annan instruktioner eller befallningar att diskriminera. 

Förbjuden diskriminering kan grunda sig på egenskaper eller antaganden om egenskaper hos den person som utsätts för diskriminering. 

I diskrimineringslagen förbjuds också att en person behandlas sämre på grund av att han eller hon har åberopat sina rättigheter enligt diskrimineringslagen, medverkat i utredningen av ett diskrimineringsärende eller vidtagit andra åtgärder för att trygga likabehandling. Detta kallas förbud mot repressalier. 

I jämställdhetslagen förbjuds diskriminering på grund av bland annat kön, könsidentitet eller könsuttryck, graviditet, förlossning, föräldraskap eller familjeansvar. 

En person kan bli diskriminerad på grund av flera personliga egenskaper. Då talar man om diskriminering på flera grunder. 

Vad är inte diskriminering? 

All särbehandling är inte diskriminering. Som diskriminering betraktas till exempel inte  

• dåligt eller osakligt bemötande som inte är förknippat med de diskrimineringsgrunder som anges i lag
• positiv särbehandling som syftar till att främja likabehandling eller till att systematiskt bekämpa diskriminering
• särbehandling som grundar sig på lag och har ett godtagbart syfte och där medlen för att uppnå detta syfte är proportionerliga. Som diskriminering betraktas sålunda inte till exempel begränsningar för minderåriga att köpa alkohol. 

Särbehandling kan vara tillåten även i fall där det inte finns några bestämmelser om saken i lag, förutsatt att de övriga förutsättningarna enligt diskrimineringslagen uppfylls.