Vem är sannings- och försoningsprocessen för döva och teckenspråkiga avsedd för?
Uppkomsten av en gemenskap av döva och teckenspråkiga anses ha börjat i Finland på 1800-talet tack vare att en skola och föreningar för döva grundades samt tack vare förändrade samhällsattityder. Men varför vet fortfarande väldigt många finländare ingenting om gemenskapen av döva och teckenspråkiga?
Bild: Heidi Koivisto Robertson
En sannings- och försoningsprocess för döva och teckenspråkiga pågår mellan finska staten och gemenskaperna av döva och teckenspråkiga. Processens sekretariat inledde sitt arbete vid justitieministeriet hösten 2025. Sekretariatet består av tre döva teckenspråkiga: generalsekreterare Johanna Mesch, specialsakkunnig Juhana Salonen och planerare Netta Keski-Levijoki. Så vitt man vet rör det sig om världens första process på statsnivå som leds av ett teckenspråkigt, självständigt och oberoende sekretariat. Med stöd av en tidsbunden lag som riksdagen har fastställt (2026–2028) ansvarar sekretariatet för insamling, behandling och arkivering av information om rättskränkningar, diskriminering och oförrätter som riktats mot döva och teckenspråkiga både i det förflutna och i nutiden. Utifrån den insamlade informationen utarbetas en slutrapport i slutet av 2027 som lämnas till staten och gemenskaperna. Rapportens syfte är att utöver en helhetsbild lägga fram förslag för att förbättra de dövas och teckenspråkigas samhälleliga ställning och främja försoning med staten.
Hur har processen kommit i gång?
Sekretariatet har getts befogenheter att samla in information i form av höranden runt om i Finland och vid behov även utanför Finlands gränser för att inkludera personer som flyttat utomlands. Målet var att höra hundra personer under 2026, vilket uppfylldes mer än väl på mindre än fyra månader. Hörandena har inletts under känsliga omständigheter, eftersom många för första gången i livet har erbjudits möjlighet att berätta om svåra upplevelser och känslor för sekretariatet på sitt eget modersmål samt parallellt med det få psykosocialt stöd som ordnats av TukiPlats-projektet vid Dövas Servicestiftelse. Psykosocialt stöd spelar en viktig roll när man möter trauman från det förflutna och bearbetar dem.
Vem är sannings- och försoningsprocessen avsedd för?
I samband med informations- och höranderundorna har det kontinuerligt kommit signaler från fältet som indikerar ett starkt behov av att ta hänsyn till människor med olika bakgrund. När man granskar gemenskaperna av döva och teckenspråkiga upptäcker man en mycket heterogen grupp bestående av personer som använder finskt och finlandssvenskt teckenspråk, döva och dövblinda personer, personer med nedsatt hörsel, hörande personer (hörande barn till döva föräldrar eller hörande syskon till döva), personer som använder hörselimplantat, vuxendöva personer eller personer som på ett eller annat sätt har haft att göra med teckenspråk till exempel i sitt arbete. För att inte glömma invandrare eller personer med en annan identitet.
Det är av yttersta vikt att ge sig ut på fältet och möta varje människa som den är, för då kan man bygga upp en förtroendegrund. Varje hörande innebär en unik berättelse om vars och ens livsväg.
Samhällets ansvar
På vilket sätt förstås sanning och försoning på begreppsnivå utifrån de båda inhemska teckenspråken? Och utifrån de olika ovan nämnda referensgruppernas upplevelsevärld? Många av dem bär på djupa sprickor i tilliten gentemot vårt samhälle på grund av inbyggd diskriminering eller direkt diskriminering. Samhället måste också delta i ett gemensamt hörande. Statens verkliga vilja till strukturella förändringar på längre sikt förutsätter en öppen dialog med de döva och teckenspråkiga. En gemensam reflektion över åtgärder med vilka man kan avlägsna diskriminerande strukturer som identifierats i nutiden och över metoder för att läka såren från det förflutna. Historien ska inte tystas ned, utan även smärtsamma saker måste föras fram i ljuset i hela samhället.
Texten har ursprungligen publicerats i valtiolla.fi-bloggen den 21 september 2026.